Här ligger hungriga o blodsockerlåga jag, brevid min älskade dotter o tänker så det knakar.

Att jag aldrig kan lära mig! Jag gör alltid samma misstag när jag får mina panikartade viktnedgångsryck. Det är att jag börjar strula o mixtra för mycket med maten istället för att ta det lugnt o fint o försöka få in motion i vardagen samt äta normal-hälsosamt i grunden. Allt eller inget tänket har ju hittills aldrig resulterat i något gott så varför försöker jag lura mig själv nu igen?

Ja jag vet att jag skrev att jag inte skulle börja äta för lite nu när jag fortfarande ammar, men så fort jag ens tänker tanken "minde kalorier" så får jag problem med att få ihop det riktigt med hur det ska fungera i verkligheten. Det blir lätt bara så att jag bara går runt hungrig i alla fall.

O största problemet då är att jag förvandlas till en sur-kärring med kort stubin o det vill jag ju verkligen inte. Speciellt nu under den bästa tiden i ens liv, när man får vara hemma o umgås med sin dotter. Det vill jag inte kasta bort en enda minut av. Dumt nog har man vägrat att lära sig av andras misstag - hur många gånger har man inte läst eller hört om detta redan - utan man måste ju prova själv o komma på att det visst var så som alla rådde en. Ja, suck så korkat. :-)

Men ok, nu gör jag ett nytt försök att vara efterklok. Nya planer: jag ska inte gå runt hungrig något mer! O inte ska jag slänga i mig dessa det-är-ändå-kört-mängder med pizza heller. Jag ska äta normalt och gå så mycket promenader m.m jag bara orkar. O detta ska jag göra med glatt humör, för jag inte riskerar att motionera på tom mage. Kanske självklart o enkelt, men det tar alltid lite tid innan jag kommer på det här - om och om igen.

Känner mig lugnare o gladare igen, nu när jag fått skriva av mig. Skit samma om det tar lång tid för kilona att försvinna, men jag är hellre glad o tjock än sur o smal. Ska försöka hitta en mer balanserad medelväg, så ni får önska mig lycka till det istället. :-) Kramar