Hur det hela började [Måndag 25/10, v.36+6]



Jag var i slutet på v.37 - fem dagar efter att den här bilden togs - och jag och min sambo skulle iväg o se en fotbollsmatch (ÖSK - BP). Vi klädde oss varmt för det var rätt kyligt ute och jag tänkte att jag för för en gångs skull inte släpar med någon handväska, så jag tog bara biljetten i fickan o lämnade resten hemma, mobil, plånbok, allt. Vi sitter på läktaren, klockan är ca. 19.00 o matchen har pågått i bara några minuter när jag känner att någonting knäpper till och jag börjar känna mig kissnödig. Så jag får helt enkelt krångla mig ut från bänkraden som är full med folk för att ta mig till toaletten.

När jag öppnar dörren till baksidan av läktaren där toaletterna finns så känner jag hur det börjar rinna mellan benen och jag tänker oj, var jag verkligen såå kissnödig så att jag börjar kissa på mig? Kommer fram till toaletten och förräns då fattar jag att det inte är kiss, utan att det är vattnet som går. Många tankar snurrar genom huvudet, spänning, förväntan, o sen oro o rädsla för jag ser att det kommer rätt mycket blod. Man ska väl inte blöda tänker jag, hjälp.

O där sitter jag, utan min mobil som jag dumt nog lämnade hemma, o inte en enda annan tjej som är på toa under matchen, så att man skulle kunnat fråga om en binda åtminstonde. Så jag proppar byxorna fulla med toapapper o drar på mig dem, trots att jag är helt dyblöt o går tillbaka till läktaren och försöker vinka till mig sambons uppmärksamhet. Eftersom jag hade dröjt så länge på toa så undrar han redan vart jag är, så han ser mig rätt snabbt. Jag vinkar att han ska komma hit, o han ser verkligen ut som ett stort frågetecken o jag vinkar igen. Så krånglar han sig oxå ut, förbi alla sittande människor o jag säger att vattnet har gått o att det även blöder massor.

Möter ett tjejgäng o jag frågar om någon har en binda att ge mig, för jag blöder o de ska man ju inte göra... o då börjar tårarna spruta för allt känns så läskigt. Ingen av dem hade tyvärr någon binda så jag tackar dem ändå hulkandes o vi börjar ta oss till bilen. Jag ser att min sambo börjar se väldigt orolig ut när han ser mina tårar och min reaktion, så jag försöker att ta mig samman och inte verka så orolig.

Telefonnumret till förlossningen hade vi typiskt nog endast i min mobil, så vi kunde inte ringa o fråga om råd samt förvarna om att vi kommer. Ska vi åka hem o hämta bb-väskan och mobilen lite snabbt, eller ska vi ta oss direkt till förlossningen? Höger - hem, vänster - sjukhuset. Vi valde vänster och skyndade oss till förlossningen. Vågade inte riskera någon tid, ifall något skulle varit fel.

Ringer på deras kvälls-porttelefon och säger hej, vattnet har gått men vi har inte någon mobil med oss så vi har inte kunnat förvarna om att vi kommer in. Ok, välkomna in sa de, o dörren öppnades. Jag får ett rum och får ta av mig mina blöta kläder och lägga mig på sängen. De konstaterar att det är en tydlig vattenavgång, kopplar in pulsmätaren o värkmätaren. Allting ser jätte bra ut med bebisen. Puh. Det var ingen fara med att jag blödde, det kunde man visst göra när vattnet o slemproppen går utan att det är farligt.



Vi blir kvar ett par timmar. Värkmätaren visar att jag har lite värkar, men det är ingenting jag känner av alls. De skickar hem oss för att invänta kraftigare värkar och vi får även en tid för igångsättning till onsdag morgon (man får inte gå längre än 48h efter vattenavgång), ifall inte värkarna sätter fart av sig självt. Jag lägger de blöta byxorna i en plastpåse, o tar på mig endast strumpor, skor och jacka, o sveper om mina ben med ett sånt sängplastskydd när vi går till bilen. Haha, det måste sett roligt ut.

Nu är känslorna lugnare, man börjar ställa in sig på att inom max 2 dagar så kommer vi ha en liten bebis hos oss. 3 veckor tidiga är vi, men det känns bara bra att det nu är dags. Overkligt, men bra. :) Jag ställer in mig mentalt på att njuta så mycket som möjligt av allt man kommer få uppleva nu, och ta det som en häftig resa. Är inte alls lika rädd inför förlossningen som jag trodde att jag skulle vara. Tänker att jag ska ta det som det kommer, och försöka koncentrera mig på nuet och varje ögonblick för sig.

Hemma försöker vi sova så gott det nu går när tankarna snurrar i skallen av förväntan.

I väntan på värkar [Tisdag 26/10, v.37+0]



S stannar hemma från jobbet och vi myser i soffan hela dagen. Jag känner av värkar, men de är inte så kraftiga eller regelbundna. Ringer förlossningen när värkarna kommer med bara 3 minuters mellanrum, för att be om råd, men efter lite överäggning så kommer vi överens om att vi ska stanna hemma ett tag till, för jag inte tycker att värkarna är alls kraftiga. De ringde mig efter ett tag för att kolla hur det går, o då var värkarna jätte oregelbundna igen o det kunde gå 10-15 minuter mellan, så då var det bara att fortsätta vänta.

Fick en hel del telefonsamtal och sms under dagen från familj och vänner som hade hört att bebisen var på g och ville veta hur det går för oss. Kunde bara säga att vi fortfarande väntar och väntar. De var nog mer otåliga än vad vi var, för själv kände jag mig inte stressad. Vi visste ju att bebisen oavsett vad kommer titta ut imorgon, så vi passade på att mysa och njuta av lugnet före stormen. :) Slocknade i soffan till slut båda två.

Idag är det dags [Onsdag 27/10, v.37+1] 

Vaknade vid 3 tiden på natten o flyttade över till sängen kände samtidigt att värkarna kändes kraftigare nu, så då hade det hänt lite mer under natten iallafall. Slumrade till en stund tills det var dags att gå upp o duscha och se till att allt var med i bb-väskan o sätta sig i bilen. Kl 8.00 hade vi tid för igångsättning.



Vi åkte till förlossningen för andra gången nu, och var mycket mer förberedda med bb-väska, mobil, leg o allt. :) De visade oss vårat rum, och jag blev kopplad till puls o värkmätare igen.



Sedan var det dags för att byta om till sjukhuskläder och kolla hur öppen jag var. Var 3cm öppen, så det hade som tur är hänt lite grann där hemma iallafall. Och nu ska det börja på riktigt, får dropp som sätter igång det hela.
 


Värkarna i början kändes ungefär som mensvärk som kommer och går. Ju mer tiden gick så blev värkarna kraftigare och kraftigare. Jag sa till dem att jag med största sannolikhet kommer att vilja ha bedövning, så de kan ställa in sig på det på en gång. Fick börja med en stor pilatesboll först. Hade sett en film på föräldragruppen om förlossningen, och i den satt många av tjejjerna o gungade fram o tillbaka på pilatesbollen, o det skulle visst hjälpa till i öppningsskedet. Så jag satt också o hoppade o gungade på den, o det kändes rätt bra faktiskt.

Än så länge kändes allt väldigt bra och fortfarande var allt väldigt spännande. Tänk att det här faktiskt händer nu. När värkarna började kännas jobbigare så påminde jag barnmorskan om bedövningsönskemålet igen och de kollade hur öppen jag var. 4cm nu. De hämtade dock in lustgasen till mig nu, och det hjälpte till mycket. Nu kändes värkarna helt överkomliga igen.



Vid tolvtiden kom de o frågade om jag ville ha någon lunch, för om jag ska äta nåt, så ska jag göra det nu, för senare kommer jag inte vara intresserad. Jag kände mig dock inte intresserad av någon mat nu heller, så jag tackade nej o S fick hämta ett glas nyponsoppa till mig istället. Det kändes lagom lätt att få i sig mellan värkarna och tillräckligt flytande för att jag skulle vara sugen på det. Ibland blev det ett glas fil också, men nyponsoppasmaken är det jag alltid kommer att förknippa med förlossning efter det här.



Jag o S satt o pratade o höll varandras händer o kände att tiden flyger fram, har vi redan varit här i 4 timmar. Skumt. Jag satt o guppade på pilatesbollen fortfarande, o med lustgasen i ett fast grepp med ena handen och S i andra handen. Läkaren kom in och kollade hur öppen jag var igen och jag var fortfarande bara 4 cm, suck. Då bestämde han att droppet skulle ökas på och då jäklar började det göra ont. Eller rättare sagt, göra ont oftare. Annars kom det en värk o sen var det ett mellanrum där man hann andas ut, men nu kom det värk på värk på värk. Grät o bad att få epiduralen, men de ville inte ge mig den innan de visste att värkarbetet var igång på riktigt o att jag började öppna mig mer än 4 cm. Så minst en halvtimma till skulle jag behöva vänta på ryggmärgsbedövningen.

Vid tvåtiden var det skiftbyte på förlossningen, så vi fick en ny barnmorska som direkt beslutade för att ge mig epiduralen som jag bönade och bad om. För vid det här laget var jag helt slut, jävligt förbannad, o tårarna sprutade och lustgasen hade jag tryckt hårt mot ansiktet o jag skrek att han skulle MASSEEERAAAAAA!!!! För att knåda jätte hårt i korsryggen var det enda som hjälpte lite, utöver lustgasen. Men nu fanns det ett ljus i tunneln, läkaren var kallad för att ge mig epidural. Vid det här laget är jag knappt alls medveten om omvärlden, jag är bara fokuserad på att klara den här värken, o nästa o nästa... O sen håller de på nåt i ryggen o jag märker inte nålen alls, eller känner att de sticker in den, är bara glad att snart ska bedövningen kännas. Först får man en startdos på 8mg o sen får man regelbundet 5mg så länge det behövs, via ett munstycke som sitter på en slang som nu är kopplad till ryggen alltså.

De berättar att det kan ta ca 20 minuter innan bedövningen börjar verka, så de lämnar oss ensamma en stund o jag fortsätter kämpa. Jag märker att vänstra sidan av korsryggen och värkarna där börjar domna av lite, men att jag känner värken helt o fullt på höger sida. Så när de kom tillbaka för att kolla till mig så ligger jag fortfarande och gråter och börjar få panik för att jag är rädd för att epiduralen inte ska hjälpa mer än så här. Då ger de mig direkt 5mg till o ber mig lägga mig på höger sida så att bedövningen ska komma åt där också ordentligt. O nu, äntligen så känner jag att det värsta släpper. Jag kan börja prata normalt igen och märker att jag kommer tillbaka till verkligheten. Nu kommer krafterna tillbaka igen, nu när man kan andas ut lite igen. Jag känner värkarna, men de är återigen överkomliga i styrka.

Nu börjar även värkarna göra mer nytta också. Från att det har tagit typ 6 timmar från att öppnas från 3 cm till 5 cm, så tar det nu bara 6 timmar till att jag är fullt öppen 10 cm och krystvärkarna börjar. Jag lämnar pilatesbollen och lägger mig på sängen. Först ligger jag på sidan, barnmorskan hjälper mig med hur man ska ta i och hur man ska andas, för att krysta på bästa sätt. Några krystningar på sidan, o sen ber hon mig lägga mig på rygg istället o då tar det bara någon få krystning till o så är bebisen helt plötsligt ute. Jag fattade inte alls att det skulle gå så snabbt, jag trodde att hon skulle förvarna mig lite, så som de alltid gör i filmer... typ nu ser jag huvudet, kom igen krystaaaa... men nej, inget sånt, kl 20.53 sa det bara plupp o så var hon här. Dock tog det några evighetslånga sekunder innan vi fick höra hennes underbara skrik. När det väl släppte och hon skrek för full hals så kunde jag äntligen slappna av. Barnmorskan höll upp henne och sa, ser ni vad det är o jag sa helt överlyckligt, en flickaaa :) Hon vägde 3120g och var 47cm lång.



Min älskling S, hennes pappa, fick klippa av navelsträngen o sen fick jag ligga o mysa med henne på min mage. O hon var så underbart fin, vår lilla flicka, vår dotter. Hon låg där o tittade på oss, o vi på henne o hon fick börja suga på mammas bröst. Mamma ja, det är numera jag det. :)