Morsdag när man själv nu är mamma, men ej har en mamma, hur ska man beskriva den? Alldedes för ofta känner jag ett stygn i hjärtat när jag hör kommentaren "min mamma är/gör/har/vill/ska", "min mamma är så bra", "vad skulle jag göra utan min mamma", trots att jag egentligen inte vill känna så, eller vill missunna andra lycka... men de ledsna och bittra känslorna kryper fram då och då. Ja, utan mamma har man ett hål i själen, så är det. En avsaknad av en grundläggande trygghet och skyddsnät.

Så småningom kanske den här dagen kommer att betyda glada saker för mig, nu när man själv är mamma till en underbar dotter. Jag hoppas det. Och framförallt hoppas jag att hon inte kommer att behöva växa upp utan mamma, eller pappa, utan att vi ska kunna vara där för henne, alltid! ♥